Områdets historia
Kungsholmen ägdes från 1435 av Gråbrödraklostret och kallades då Munkelägret. efter reformationen fördrevs munkarna och ön blev kronas park och jaktområde. Stadens borgare kunde släppa ut sina djur på mulbete i Stadshagen då trakten under 1500-talet i det närmaste var obebodd. I slutet av seklet anlades ett tegelbruk i kvarteret Tegelslagaren ( nuvarnde St eriks området). Här tillverkdes teglet bl.a. till utbyggnad av slottet Tre Kronor ovh till palatset Makalös vid Kungsträdgården. På 1640-talet donerade drottning kristina Munkelägret till Stockholm stad som då expanderade våldsamt. Man började omedelbart dela in marken i tomter och försökte locka ut hantverkare med tio års skattefrihet och andra privilegier. På den norra sidan av ön kom mest lågadel och borgare att anlägga lusthus och malmgårdar. Allra längst ut på ön etableade sig de stora herrarna med slottsliknande anläggningar som Hornsberg och Kristineberg. Många kvarnar byggdes på de högt belägna bergen i trakten av Kungsklippan och Kronoberget.
Den gatuplan som antogs 1644 är än i dag i stort sett oförändrad även om många gator sedan dess fått andra namn. År 1672 tycket man att namnet Munklägret påminde för mycket om gamla paistiska tider och döpte om ön till Kungsholmen.
Ännu vid mitten av 1800-talet var Kungsholmen en lantlig utkant och det bodde då bara 3500 människor på hela ön. Vid sekelskiftet hade siffran tiodubblats genom den hårda och snabba industrialiseringen och öknamnet Svältholmen kom till på grund av de usla arbetsförhållandena för arbetarna. På 1920-talet började alltfler industrier flytta ut från innerstaden och i stället kom stadsdelen att karaktäriseras av bostäder, sjukhus och offentlig förvaltning.
Området norr om Flemminggatan mellan St Eriksgatan och Scheelegatan kallades länge för Lensmans gärde efter hans lensman som här hade repslageri, tobaksodling och väveri. Han sålde senare egendomen till familjen Grubb, senare adlade af Grubbens. Det namnet fick sedan vidhänga den institution som 1860 öppnade vid Repslagargatan – Stockholm Stads Norra försörjnings- och arbetsinrättning. Tanken var att fattiga som genom sjukdom och olyckor var i behov av hjälp för någon tid skulle vistas på inrättningen, men snart ströks ” Arbetsinrättning” och mest kom där att vistas människor som ”fattigvården icke på annat sätt kunde hjälpa”.
Dvs mycket gamla, sinnessjuka och alkoholiserade. Förhållandena blev snart olidliga . till de 400 personerna fanns en läkare! 1895 byggdes en särskild avdelning för ”våldsamt sinnessjuka”. Från början låg Grubbens entre vid Agnegatan med en vacker allé upp till anläggningen som bestod av en huvudbyggnad och två flyglar mot Klara sjö. 1880 tillkom adminstrationshuset – nuvarande porten. Straxt väster om det låg Kungsholmens första brandstation. 1899 byggdes i hörnet av Agnegatan och Flemminggatan en barnaasyl för ett 60-tal föräldralösa barn i väntan på fosterhem. 1938 byggdes barnasylen om till BB som var kvar till 1972.
Den lilla kyrkobyggnaden som står mitt i Grubbensparken uppfördes 1913 nära Agnegatan som begravningskapell. Det flyttades på 1990-talet till sin nuvarande plats. Bergknallen nära kapellets ursprungliga plats kallades Kvarnbacken. På toppen stod Grubbens Kvarn. På 1920-talet gjordes inrättningen om till sjuk- och vårdhem och fick namnet St Eriks sjukhus. Planer på avveckling kom upp redan på 1930-talet, men först 1985 lades sjukhuset ner.
I det nya området har en mängd nya gator tillkommit:
Carl Gustav Lindstedt som växte upp vid Agnegatan/Flemminggatan
Ivan Oljelund som i sin självbiografi Det hände på Kungsholmen skildrat livet i Flemminggatan 42
Maria Sandel proletärförfattarinnan som bodde bl.a. på Kungsklippan och som har skildrat Flemminggatan i Vid svältgränsen
P. O Hallman som var arkitekt och stadsplanerare i Stockholms innerstad. Han var med och planerade Rödabergsområdet, Helgalunden och Blecktornsområdet.
Anders Jonas Ångström som var fysiker och astronom. Han införde den mycket lilla längdenheten ångström. I trakten har många gator uppkallats efter vetenskapsmän – Polhem, Celsius och Wargentin.
(utdrag ur artikel av Björn Rydén och Kent Smith – ”Från Grubbens till St Eriksområdet”1920-talet)